Kapitel 1 - Akta saltet

20:00
Meja häller ut salt i en cirkel på golvet. Love tar fram ouijabrädet och lägger det i mitten av saltcirkeln.

”Okej, är ni redo?” frågar han och ger Ronja en extra blick.

”Vadå, varför skulle inte jag vara redo?” säger hon irriterat och slänger sig demonstrativt ner vid brädet så saltet vispas undan av hennes kjol.

”Hallå, klantelefant!” fräser Meja och sopar tillbaka så mycket av saltet som möjligt. Sedan häller hon lite extra ur paketet för att göra cirkeln tjock igen.

”Vad ska saltet ens vara bra för?” undrar Ronja och blänger på Meja.

”Det är en skyddande barriär mot andar”, förklarar Love.

”Det vet ju typ, alla!” säger Meja och himlar med ögonen.

”Sluta tjafsa och låt oss komma igång nu”, säger Love och drar med sig Alex.

De sätter sig alla fyra runt brädet och håller händer.

”Är det någon där?” frågar Love. ”Finns det någon där ute som vill prata med oss?”

Sedan nickar han åt de andra att lägga sina fingertoppar mot pekaren som ligger på brädet.

Det är helt stilla, inget händer. Skolkorridoren som annars brukar vara full av liv är helt öde. De sitter på golvet vid uppehållsbordet nästan ända borta vid dörrarna till kulturhusdelen, så det ska få vara ifred. De kan höra svaga ljud från LAN:et genom glasdörrarna ända nerifrån matsalen, men på översta våningen är det helt tyst och tomt.

En rörelse i pekaren får Ronja att rycka till.

”Släpp inte pekaren!” väser Meja.

Ronja lägger osäkert tillbaka fingrarna på pekaren. Tystnaden lägger sig, det blir lika tyst och lugnt igen.

Då!

Då rör den sig igen, fast mycket mer den här gången. Den drar sig till R, sedan byter den riktning till O, vidare till N, sedan J och sist A. Ronja drar snabbt åt sig handen och sväljer hårt. Hon stirrar på pekaren. Sedan tittar hon på de andra för att se om det var någon som rörde på den eller om den faktiskt flyttat av sig själv. Hon kan inte se någon som verkar skyldig.

”Ronja?” säger Meja. ”Vad vill du säga till Ronja?”

Pekaren flyger till S, vidare till K, A snabbt över till D och sist till Ö.

”Lägg av!” skriker Ronja. Det är inte kul. Vem var det som flyttade på den?”

Alla tittar skärrat på henne. Ingen flinar, ingen ser ut att vara skyldig. Klumpen växer i magen på Ronja och hon känner hur hon blir alldeles kall.

De sitter så och stirrar på varandra en stund innan Meja börjar fnissa.

”Asså! Din min! Gud jag dör!”

Sedan börjar alla skratta.

Alla utom Ronja.

”Det är inte roligt!” skriker hon och reser sig upp. Hon backar ur cirkeln och får med sig lite salt med tåspetsen.

”Du, Ronja, akta saltet”, säger Love.

”Du kan ta ditt jävla salt och stoppa upp!” skriker Ronja och lämnar dem själva i korridoren. Hon går med raska steg genom hallen på väg till trapphuset längst bort så att hon kommer direkt ner till ungdomsgården. Hon försvinner runt hörnet. Vännerna sitter kvar och skrattar.

”Gud, jag dör. Det var nog ett av de roligaste pranksen!” säger Meja.

”Jag tror inte jag känner någon som är mer lättlurad än Ronja!” fyller Love i och garvar han också.

”Ja …” börjar Alex. ”Men, ni tror inte att det var lite väl. Hon såg riktigt skärrad ut. Ska vi inte gå efter?”

”Äsch, hon lugnar ner sig. Vi kan snacka med henne sen”, säger Meja och knuffar till Alex. ”Ska vi prova igen?”

Hon tar ner handen för att sätta fingrarna mot brädet men pekaren har flyttat på sig. Den ligger inte på Ö, där den varit sist. Istället har den flyttat till andra sidan brädet. Längst upp på brädet står orden JA och NEJ för snabba frågor och nu ligger pekaren med hålet över JA. Hon ska precis påpeka det när de hör de ett hjärtskärande skrik som ekar genom korridoren.

 Båda killarna kastar sig upp och rusar runt hörnet. Meja kan inte röra sig. Hon sitter som fixerad på sin plats och stirrar på brädet. Ingen håller på pekaren men hon ser hur den rör sig ändå. Långsamt vandrar den över brädet, till T, A, C, K. Meja försöker ropa men hennes kropp lyder inte. Hennes andning är snabb och ytlig och håren på hela kroppen står som i givakt medan pekaren fortsätter. V,I, V,Ä, L, J, E, R, N, Ä, S, T, A, S, J, Ä, L, V, A.

En kall vind blåser upp i nacken på Meja som får en kåre att vandra längs med ryggraden. Saltet sprids över korridoren av vindpusten och Meja kan se på saltet att den följer killarna runt hörnet.

När Meja väl kan röra sig springer hon ikapp och ropar efter killarna. De svarar inte utan står helt skräckslagna över Ronjas kropp. Hon ligger precis vid dörren till trapphuset. Hon är likblek och stirrar ut i luften med en skräckslagen blick.

”Ring Ambulans!” skriker Meja.

”Är det någon idé?” frågar Alex med tårar i ögonen. ”Vi har dödat henne.”

”Var inte så dramatisk”, viskar Love. ”Det var bara ett sammanträffande.”

”Nej”, säger Meja. ”Vi har släppt lös något och vi måste stoppa det.”

”Men, hur?” frågar Love.

Både Meja och Alex vänder sig mot honom.

”Vet inte du är det nog kört”, säger Meja.


Hur ska det gå för Ronja och de andra. Berätta hur du vill att de ska gå genom att kommentera här under, eller lägg en lapp i burken på Hörnan.