Kapitel 5 - Snyggt snajpat

20:50

Linus sitter vid sin dator. Mörkret har lagt sig utanför Sjöängen så att de stora glasrutorna förvandlats till stora svarta speglar. På det sättet kan han se sina lagkamrater vid datorerna längre bort, samtidigt som han hör dem i sitt headset. Lovisa och Hampus håller på att tjafsa om vem som är bäst på att snajpa motståndarna och Amanda försöker uppmärksamma dem på motståndare som är på väg in från Klockan tre. Han är precis på väg att bryta in när ett elektroniskt skrik skär i hans öron. Det är som en blandning av ett uppskruvat glaskrossningsljud blandat av ljudet från en slipmaskin. Han slänger av sig lurarna och tar sig för öronen.

”Va fan va det där!” skriker han rakt ut.

”Vadå?” frågar Amanda utan att lyfta blicken från skärmen.

”Jag är fett döv på örat nu!” säger Linus och stoppar demonstrativt ett finger i örat.

”Det är den här jävla utrustningen, den är helt kass!” ropar Hampus.

”Fast, det är ju min egen utrustning”, säger Linus.

”Jag menar uppkopplingen, jag menar hela det här jäkla digitala bajset, fattar du väl!” ropar Hampus och drar i lite sladdar för att demonstrera vad han menar.

Linus ger sina hörlurar en skeptisk blick innan han tveksamt drar på sig dem igen. Det obehagliga ljudet är borta och snart börjar han slappna av och ge sig hän i spelet igen.

Hans kompisar fortsätter att snacka, ge direktiv och skämta i lurarna. Efter en liten stund bryter ett flås igenom. Det låter som om någon springer med headsetet på sig.

”Okej, lägg ner flåset, Hampus. Det låter som om du behöver komma i form om du blir så andfådd bara av att sitta och spela.”

”Vad snackar du om?” frågar Hampus och skrattar.

”Hallå?” hör Linus direkt efteråt. Det är den andfådda rösten och det är inte Hampus.

”Hallå?” svarar Linus. ”Vem är på linjen?”

”Vad svamlar du om?” frågar Amanda och skrattar.

”Men, hör ni inte. Det är någon mer som verkar vara på linjen.”

”Hallå, vem talar jag med?” hör han rösten säga.

”Hej, du pratar med Linus. Vem är du?

”Jag heter Magnus. Jag vet inte var jag är. Jag var ute och gick med hunden och plötsligt så hamnade jag här. Jag hör skott i närheten och skrik. Jag tror jag hamnat i …”

Ljudet svajar och sprakar så att Linus knappt kan höra vad hans äger.

”Va?”

”Men, ge dig!” ropar Hampus. ”Vad dillar du om, det är ingen mer på linjen.”

”Jag har en smygare klockan åtta. Han tror han ska komma undan”, ropar Amanda.

Linus hör skottljud från hörlurarna och försöker spetsa öronen för att avgöra vad det är som låter. Magnus flåsljud är tillbaka.

”Shitshitshitshit!!!” viskar Magnus hysteriskt i andra änden. ”Jag råkade springa rakt i armarna på några soldater. De sköt på mig men jag klarade mig precis undan.”

”Fan han smet ner i ett snår precis bakom dig, Linus. Det är nog bäst du tar honom innan han tar dig.”

”Är du också här?” frågar Magnus och det sprakar i lurarna igen. ”Vet du hur vi kan ta oss härifrån?”

”Var är du?” frågar Linus och vänder sig om på skärmen till det ställe som Amanda sagt.

Det är ett snår där och han kan se ett ganska högt träd mitt inne i dungen. Grenarna i buskaget rör på sig som om det är någon som förflyttar sig.

”Jag har hittat ett ganska tjockt buskage att gömma mig i. Jag kryper lite längre in och ser om jag kan hålla mig undan tills galningarna försvunnit.”

Magnus snyftar till.

”Hörru, hur är det med dig?” frågar Linus.

”Bara bra tack!” ropar Amanda.

”Lever än!” hojtar Hampus från sin plats.

”Hur mår du själv? Frågar Lovisa.

”Inte ni, Magnus!” ropar Linus och börjar gå in i snåret i spelet.

”Alltså, jag skulle ju bara ut och rasta hunden”, säger Magnus och hans röst är tjock. ”Min dotter är ensam hemma, tänkte bara jag skulle vara ute en halvtimme eller så. Men, nu vet jag inte hur jag ska komma hem igen.”

”Det är lugnt, vi tar oss igenom det här”, säger Linus. Jag kommer. Snacka med mig.”

”Men, vem fasen pratar du med?” säger Hampus och suckar.

”Men, käften”, ropar Linus.

”Jag sitter vid en ganska bred trädstam.”

”Okej, jag kommer, jag tror jag vet var du är.”

Linus skyndar sig igenom snåren mot det höga trädet han sett i mitten. När han närmar sig ser han att det är något som sticker fram längst ner, vid ena sidan av trädstammen. Han kommer närmre och ser att det är en ärm.

”Hallå, är det du, Magnus?” viskar han.

Ärmen rör på sig och personen bakom trädet reser på sig. Ett huvud sticker fram. Den har en brun kalufs och skäggstubb. Mannen lyfter på armen och vinkar lite lojt till Linus.

”Är det du?”, säger Magnus. ”Du skjuter mig inte va?”

Den sista frågan får hans röst att svaja en aning. Linus låter gubben i spelet ta undan k-pisten och han räcker upp armarna i en gest att visa att han inte är ett hot.

”Va skönt att se en vän här. Jag förstår inte var jag hamnat. Är det någon krigszon? Jag förstår verkligen inte alls …”

Ett öronbedövande ljud genomborrar Linus trumhinnor. Det är ljudet av skott, men det är så mycket högre och öronbedövande än vad det brukar vara. Ljudet av skottet blandas av Magnus skrik av skräck och smärta. Hans skräckslagna ögon stirrar på Linus när han rycker till av kraften från skotten, och sedan faller framlänges rakt i armarna på Linus. Magnus blod är så mycket verkligare än allt annat blod som brukar synas i spelet, även om spelet är väldigt verklighetstroget. Magnus hostar till, lite blod rinner ur mungipan på honom och han gråter.

”Kan du hälsa …” väser han fram.

Linus böjer sig framåt.

”Vad ska jag hälsa?” frågar han.

”Kan du hälsa, Vila, att jag älskar henne …”

”Vila? Vem vila?”

”Min dott…”

Magnus faller ihop vid Linus fötter. Linus skakar av chocken och böjer sig ner för att se om det finns något han kan göra för att rädda mannen. Vid sina fötter har han inte längre mannen med det bruna håret och skäggstubben, nu ligger där en soldat, en anonym soldat i fiendens kläder.

”Vassego!!!” hör han Lovisas röst klinga i hörlurarna.

Han vänder kameran ett halvt varv och ser hennes avatar stå i buskaget bakom honom. Hon vinkar glatt innan hon försvinner in i grönskan. Linus står kvar och känner sig helt tömd, på allt.

”Vad var det jag sa, Hampus, jag är bäst på att snajpa!”

Nu har spökerierna hittat in i den digitala världen, då kan verkligen vad som helst hända. Hur tycker du att andevärlden ska ta vara på ett sådan här gyllene tillfälle? Vad vill du ska hända i fortsättningen om natten på Sjöängen? Kommentera här under eller lägg en lapp i burken inne på Hörnan.