20:15
Minna lämnar sin dator för att gå på toaletten.
”Vart ska du?” frågar Joel utan att ens lyfta blicken från skärmen.
”Jag kommer snart”, svarar hon bara och känner hur det hettar på kinderna.
Kontrasten är stor mellan handikappstoaletten och lanet. Där ute surrar datorerna, det pratas och prasslas men inne på toaletten känns det som om någon lagt ett lock på världen. Det är så tyst och stilla. Det är först nu som Minna ens tänker på hur trött i huvudet hon är. Egentligen är hon ganska trött överlag. Hon vill egentligen inte ens vara på lanet men känner sig tvungen för att inte missa något och hamna utanför. Den senaste tiden har det nästan känts som om hon inte räknas, som om hon är andrahandsvalet för alla. Ibland när hon bestämt att hon ska hänga med Meja sedan länge, kommer alltid något emellan. Som i kväll, när de bestämt att de skulle spela tillsammans, så valdes Minna bort i sista stund, för något som Meja och Love kokat ihop. De hade inte ens frågat om hon ville vara med och när Minna kommenterat det hade hon bara fått en suck till svar.
Minna sätter sig förstrött på toalettstolen och slappnar av. När strålen är slut blir hon kvar en liten stund och nickar nästan till. Hon funderar över om hon lika gärna ska åka hem, men Joel har åtminstone pratat med henne. Även om det bara var för att fråga vart hon skulle, så hade han i alla fall lagt märke till henne. De brukar inte hänga annars men kanske han kan vara någon att snacka med tills Meja är klar med det hon håller på med. Minna torkar sig, drar på sig byxorna och ställer sig vid handfatet. Efter att ha tvättat händerna böjer hon sig framåt för att skölja ansiktet med kallt vatten. Hon gnuggar sina trötta ögon, drar sina blöta händer genom luggen och dricker lite av det kalla vattnet. Hon reser sig snabbt upp och drar vattnet ur ögonen.
När hon möter sin spegelbild verkar den inte alls vara med i matchen. Minna står med blöta händer under ansiktet och tittar in i spegeln med huvudet lätt framåtböjd, men spegelbilden står förstrött lutad mot väggen, längst bak inne på toaletten, med armarna i kors. Blicken som Minna möter är föraktfull och hatisk. Spegelbilden skakar på huvudet och himlar med ögonen. Minna fryser fast i positionen och stirrar in i spegeln och försöker få grepp om vad det är som händer.
Jag sover, tänker hon till slut och ser hur hennes spegelbild börjar skratta hånfullt och peka på henne. Dörren i spegeln går upp och en kvinna med klart blåa ögon tittar in. Dörren i verkligheten förblir stängd.
Minnas spegelbild kör samma hälsningsklapp som Minna och Meja brukade köra med tidigare, innan de började på Sjöängsskolan och allt blivit annorlunda. Den där hälsningsklappen som Meja tycker är barnslig och pinsam.
Kvinnan är mycket vacker, hennes ansikte är blekt, nästan vitt och står i stark kontrast mot håret som är starkt rött. Lockarna ramar in det snudd på docklika ansiktet.
Minna ser hur kvinnan drar i hennes spegelbild som gör en gest mot Minna genom spegeln. Kvinnan vänder sig om och stirrar rakt på henne genom glaset. Minnas spegelbild pekar på Minna och skrattar hånfullt och kvinnan gör likadant. Efter att de skrattat en stund sträcker de båda upp långfingret åt henne och lämnar rummet. Dörren i spegeln slår igen och Minna stirrar in i den tomma spegeln. Minnas spontana reaktion är att skrika på hjälp men så kommer hon på sig själv med att det är en allt för konstig situation för att de ska vara äkta.
Hon måste ha somnat på toaletten.
Ett snabbt nyp i armen konstaterar att hon är vaken.
Jag måste vara så trött att jag fått ett psykbryt, tänker hon och famlar med dörren. Hon bestämmer sig för att åka hem så fort som möjligt.
Hon går fram till Joel som är koncentrerad i spelet.
”Joel, jag mår inte så bra.”
Ingen reaktion, han spelar vidare, rycker inte ens till när han hör sitt eget namn. Minna tar tag i hans axlar och ruskar om dem, men han reagerar inte på hennes beröring. Hon skriker rakt ut och markerar slag mot honom men även det verkar han kunna ignorera helt.
Då slår hon till honom, hårt.
Han hoppar till och ser sig omkring, men han verkar bara se rakt igenom Minna, som om hon inte vore där. Hon ser sig omkring, ingen verkar reagera på henne och hon vänder sig om bort mot caféet. Hon springer bort för att försöka få tag på någon vuxen som kan bekräfta hennes närvaro, någon som kan säga att hon finns, att Joel bara drivit med henne.
Det är Malin som står i caféet.
Minna springer fram och ropar efter henne, men får ingen respons. Malin nynnar på något, men märker inte ens Minna som står precis bredvid henne och viftar. I ren frustration sliter Minna tag i några papper som ligger på bänken och drar ner dem i golvet. Malin stannar upp och tittar på pappren innan hon håller upp en hand och flinar.
”Inget dåligt drag det var här i kväll”, säger hon skrattandes och blinkar åt en tjej som sitter vid bordet längre bort. Tjejen svarar med att le lite oförstående innan hon återgår till mobilen igen.
Minna backar bort från bänken och tittar in mot
biljardbordet, några killar står och spelar. Hon går in och kollar på dem en stund innan hon vänder sig om och får syn på spegeln på väggen. Hon går fram mot den och studerar killarna som spelar, samtidigt som hon letar efter sin egen spegelbild. Den är inte där. Hon ser killarna vid biljardbordet i spegeln. En av dem, en lång kille i nian, lutar sig över bordet för att skjuta. Hans blick är rakt på henne och deras blickar möts i spegeln. Han rycker till, reser på sig och pekar mot spegeln.
”Va fan! Det är någon i spegeln!” utbrister han.
”Vadå?” Säger en av de andra killarna.
Nu tittar alla tre killarna mot spegeln, rakt på Minna. Minna börjar vinka och ropa på dem och de närmar sig spegeln. De står precis bredvid henne men tittar bara på hennes spegelbild. De ser sig omkring, som om de letar efter något eller någon som är gömd någonstans.
”Det är ju helt sjukt!” säger en av killarna och sätter handen mot glaset precis framför Minna.
Minna försöker sätta sin hand mot hans i spegeln men den landar på hans handrygg. Hon rycker till lite av beröringen, men han verkar helt opåverkad. Hon slappnar av och tittar på deras händer, han gör det också.
Trots att hon verkar osynlig, trots att det är som om hon inte finns, har hon aldrig varit mer sedd än vad hon är just i det här ögonblicket.
Hur ska det gå för Meja. Är hon fast för alltid eller har du någon idé om hur hon ska komma loss. Vad vill du ska hända i fortsättningen om natten på Sjöängen? Kommentera här under eller lägg en lapp i burken inne på Hörnan.
Kommentarer
Skicka en kommentar